Mitt liv som...?
Jag kan verkligen stanna upp ibland och se på mitt liv. Är det som jag hade tänkt mig? Är det på riktigt? Har jag den här fina ungen som mitt barn? Jag bor tillsammans med en kille som känns så självklar. Bara tanken på någon annan är helt främmande. Hur skulle jag kunna? Det finns inte ens! Och för bara sex år sedan så kände vi inte varandra! För sex år sedan separerade jag från min förra kille. Vi hade varit tillsammans i tre år. Lite mer. Och i maj så fick han flytta ut. Då var jag 21 år. För sex år sedan!
I juli träffade jag Pether på en fest hos Malin i Risinge här i Julita. Det var min andra kväll i Julita. Min tredje kväll sov jag hos Pether. I det hus som jag numera är äger. Iallafall hälften. Jag har en ring på mitt vänstra ringfinger som jag fått av honom. Ett barn i ett alldeles eget sovrum bredvid vårt som är så lik sin pappa och som både kan säga mamma och pappa! Det är liksom vi! Vi som är hans föräldrar!!
Jag och Emelie pratade om det igår på vägen hem från skolan. Man fattar liksom inte ibland. När vi kom hem från bb väntade vi bara på att någon skulle komma och hämta Ossian, skratta åt oss för att vi trodde vi fick ta hem honom, behålla honom.
Det ÄR mitt liv nu. And I love it! ;)
I sitt alldeles egna rum <3
Kommentarer
Postat av: Petra
Så härligt! Det är en skön känsla när man hittar den rätta kärleken, som en pusselbit som faller på plats och kärleken till barnen är enorm. Var rädda om er!
Postat av: AnnaL
Finaste Vilolia!!!! :-) Glad blir jag av dig!
Postat av: C
K Ä R L E K!!! <3
Trackback
